Konstrundan Sjuhärad 2010

Föreningen Konstliv Sjuhärad

”… Tag första vägen till höger, först asfalt sedan dålig grusväg och följ så långt det går – cirka 900 meter…” Sista veckoslutet i september är det dags för konstrunda i Sjuhärad. Elva Markkonstnärer deltar, en av dem är Marta Runemark i Öxnevalla.

Skapande som företagsidé

Marta Runemark visar en elefant i blandteknik.

Grusvägen leder fram till torpet Galgåsen där Marta Runemark och hennes familj slagit ned bopålarna. I trädgården finns en friggebod som har inretts till ateljé, med kamin för at hålla värmen och ett stort fönster ut mot ängarna där får och rådjur står för landskapsvården.

Här skapar Marta. Ofta blir det djur, ibland speglar. Hon visar bilder av tidigare verk, bland annat från sin första separatutställning 1995. – De är mer som sagor, säger hon om vackra hästar och ibland fågelliknande, ibland älvliknande skepnader. – Nu eftersträvar jag renare former, säger hon.

Klassiska förebilder

Marta Runemarks speglar får ofta låna mått och proportioner från ikonernas värld eller från gamla venetianska förlagor. – Jag kopierar och bygger om, säger Marta Runemark. Hon väljer att blanda stilar för att få fram ett eget uttryck. Dessutom smyckar hon sina verk med kranier. – Jag får frågor om symboliken, men jag tycker bara att de är vackra. Det räcker. En annan ”lånad” form är en härlig noshörning, skapad efter Albrecht Dürers träsnitt från 1515. Djuret har formats efter noggranna studier. – Jag arbetar med att göra den platta bilden tredimensionell, säger hon och förklarar att hon ”plockar ut” figuren och ställer den bredvid. Mycket inspiration hämtar hon på Naturhistoriska museet. – Jag är fascinerad av deras samlingar, säger hon och tillägger att hon tittar mycket på bilder och är en trogen besökare på bibliotek. Lika viktig är naturen själv, både landskapet kring hemmet och Lofoten, där Marta gärna tillbringar sina somrar.

Fågeln har fötter av tunna trägrenar som förstärkts med ståltråd inuti

Arbetet

Framför sig på arbetsbordet har hon ett ståltrådsskelett till en liten häst. Hon böjer till en bit hönsnät för att bygga bålen. Bakom konstruktionen ligger många timmars studier av hästens anatomi för att kunna göra djuret naturligt, så som en riktig häst verkligen ser ut. Först därefter kan hon börja dra på formerna och skapa det objekt som hon har tänkt sig. Byggmaterialet är papiermaché, dött och tråkigt men billigt och bra. När formen är klar klär hon den med tapeter, tyger eller gamla ”ruttna” spetsar. – Ofta loppisfynd, inflikar Marta. Jag tar vad jag kommer över. Ibland använder hon till och med blyplåt. En del figurer får sina drag förstärkta med tusch eller akrylfärg. Resultatet blir skulpturer i blandteknik, var och en med sitt speciella uttryck, uppskattade på hennes utställningar. De röda lapparna brukar snabbt komma upp. – Jag har hittat en egen nisch, säger hon.

Egen regi

Nu hoppas hon på ett uppdrag. Utställningarna på Fjärås Bräcka ska utrustas med tittskåp innehållande insekter. – Påhittade och genomborrade av nålar, säger hon med ett förtjust leende. Som i insektssamlarnas lådor. Att få arbeta med en beställning skulle ge tillfällig ekonomisk trygghet, en ovanlighet för konstnärer som blir företagare som en naturlig följd av sitt skapande. – Jag jobbar ju alltid med något, men jag vet ju inte om jag får det sålt. Det är snarare ett behov att uttrycka mig. Och det är det jag kan. Försäljningen sker genom utställningar, nästa gång blir det i Stockholm, på Galleri Hippo i gamla sta’n. – De ringde och ville ställa ut mig. Men först ska hon visa vad hon gör på hemmaplan, på konstrundan i Sjuhärad.

kerstin.lofdal@markbladet.se

Kerstin Löfdal text/foto

Fisken har fått roströda metalldelar som utsmyckning på bassängkanten. De har legat i vattnet uppe vid Lofoten där Marta ofta tillbringar sina somrar.